Dansande discohyllning

Dansande discohyllning

Filmen med de många örhängena och odödliga hitsen, movesen och poseerna har blivit musikal. Bee Gees många fantastiska sånger får nytt liv. Filmen Saturday Night Fever med John Travolta är nu en musikal på svenska på China Teatern. Eller i alla fall delvis på svenska, för sångerna är tack och lov på originalspråket engelska.

Vi tas till 1970-talet och Brooklyn i New York. Det kretsar kring Tony. Hans familj, hans vänner och hans stora nöje – discodans. Tony är butiksbiträdesassistent i en färgaffär. Ett jobb som han nog mer har för att få in pengar för att köpa kläder och skor och vara ute och dansa disco än han gillar själva jobbet.

En lördag när gänget är ute och dansar ser Tony Stephanie, en kvinna som dansar med självsäkerhet och stil. Förutom hennes skönhet lockas han av hennes dans. Samma kväll utannonseras en danstävling med 500 dollar i prispotten. En tävling som Tony vill vinna, men tror inte han kan göra det med sin ordinarie danspartner Anette utan börjar uppvakta Stephanie, som är tämligen svårflörtad. Långt om länge går Stephanie med på att de ska dansa tillsammans och de börjar öva.

Träning ger färdighet. Tony hoppas väl hela tiden på att Stephanie ska falla för honom, men hon håller relationen professionell. De vinner danstävlingen men Tony ger bort vinsten till tävlingens tvåa. Han förlorar sin danspartner, en vän och håller på att förlora Anette också. Anette som hela trånat efter Tony men som aldrig fått hans uppmärksamhet. Nu fann de varandra som vänner. Vänner blev även Tony och Stephanie, men det utvecklas till något mer.

Stämningen i topp.
Redo för att ridån ska gå opp.

Det sceniska

En enkel men ändå avancerad scen. Så skulle man kunna sammanfatta den sceniska utformningen. Enkel och avskalad i form av att det inte är mycket rekvisita på scen eller olika miljöer som är uppbyggda. Däremot gör de stora pelarna med bildskärmar att vi enkelt kan ta oss från bostadsområden inne i Brooklyn till promenaden under Brooklyn Bridge till en lägenhet på Manhattan. Stora speglar för oss in i discons bländande värld.

Jag känner mig lite gammal när jag tycker det blir lite för mycket roterande skärmar. Nästan så att jag blev sjösjuk. Ibland vill man ha lite mer klassiska bakgrunder och dekorer.

UB UB UB UB UB UB

Sång och framträdande

Om det är något som imponerar så är det dansandet i föreställningen. En musikal ska givetvis innehålla mycket sång och dans. Den ena discodängan efter den andra avlöste varandra och varje framträdande höll högt tempo och kvalitet.

Sånginsatserna var bra. En jämn och bra kvalitet. Lite som en discogud dök förre Alcazar-medlemmen Andreas Lundstedt upp, i rollen som DJ, och spred discoevangeliet över salongen.

En discogud in action

Ingen riktig briljerade men alla var duktiga och bra. Underhållning av hög klass. Dialogen var väl inte så mycket att hänga upp sig på, men originalstoryn är kanske inte heller så djup.

UB  UB UB UB UB UB

Dansande avslutning på musikalen

Avslutande omdöme

Det är en bra och medryckande musikal musikmässigt. Några av Bee Gees klassiker har fått ett litet annat tempo, men sångerna är ändå bra.

Kanske är det så att sångerna och tempot är lite för högt och glatt för att passa den ibland lite mörkare storyn? Det är inte riktigt en feelgood-musikal låtarna till trots. Egentligen rätt deppigt precis före slutet, som ändå är lyckligt.

Någon discolåt till i slutet hade inte skadat. Hela salongen står upp, sjunger och dansar med men jag saknade den riktiga toppfinalen. En annan musikal har devisen ”Gå in, dansa ut”. Här gick vi in och ut, efter en trevlig underhållande dansande hyllning till discodansen.

UB  UB UB UB UB UB

En duktig dansande och sjungande ensemble tar emot välförtjänta applåder