Vem styr egentligen?

Jag har precis stängt av TV:n efter den första stora debatten efter valet 2014. Det var första debatten för vår egen Anna Kinberg Batra. Det var också första debatten för Stefan Löfven som statsminister i denna konstellation. Nu skulle han inte längre bara gnälla och kritisera, utan stiga fram som landsfadern och visa sig värdig att leda landet.

Igår var jag tillsammans med ett gott gäng från Trelleborg i Helsingborg för att närvara vid Moderaterna i Skånes förbundsstämma. Hur vi än försöker vända på det så var det två motioner som var de stora. Dels MUF Skånes motion om fri invandring, dels motionen från Moderaterna i Kävlinge om att säga Nej till Decemberöverenskommelsen. I båda debatter deltog jag. Tyvärr så var stämman under stark tidspress för Arvingarna skulle spela senare på kvällen och därför ströps de viktiga debatterna. Verkligen tråkigt och ett underbetyg för vår interna demokrati. Någon fri invandring ställer vi oss inte bakom, ej heller ett nej till Decemberöverenskommelsen.

I veckan som gick hade vi möte i kommunstyrelsen. En del ärenden åkte på återremiss och antalet ärenden som skulle vidare till kommunfullmäktige är otroligt få. Knappt ens rimligt att kalla till ett möte med kommunfullmäktige, om man inte bara vill dryga ut plånboken men en liten peng. Motiverat att ha möte är det knappast utifrån antalet ärenden eller dess tyngd.

Jag tillhör inte de som slaviskt måste se Kalle Ankas jul. Minns ärligt talat inte när jag såg den senast. De senaste åren har julafton, ungefär mellan kl 14.30–16.30, inneburit en helt annat mer mänsklig närvarande tradition. Dock kan jag ändå minnas en av filmerna väldigt tydligt. Det är den film som handlar om när Kalle Anka, Musse Pigg och Långben är ute på campingsemester. En bit in i filmen ringer Musse i frukostklockan och Kalle sitter till bords. Långben, som kör bilen, springer snabbt in i husvagnen och sätter sig till det dukade bordet. En potatis försvinner mystiskt från gaffeln. Kalle och Musse äter mekaniskt upp vartenda majskorn på kolvarna. Allt medan färden blir allt mer skakig och skumpig. Då ställs frågan ”Vem är det som kör egentligen?” Kalle undrar. Musse undrar. Långben undrar inte, för det är ju han som kör. Fast han sitter ju knappast bakom ratten utan tillsammans med sina kompisar och tömmer faten på bordet. Katastrofen är ett faktum och nedfärden är allt annat än trevlig.

För mig har denna film blivit en tydlig symbol för läget i Trelleborg, Skåne och Sverige. Det är lättare, roligare och skönare att sitta i husvagnen och äta gott än ta ansvaret och styra. Den som så gärna vill sitta vid ratten får också förstå att det innebär ett ansvar. Och när vi ändå är ute på vägarna så är det lätt att tänka på mormors lilla kråka. Vi vet ju hur det gick när den skulle ut och åka. Det verkar som att varken Långben eller kråkor gör sig så bra bakom ratten. Bättre att det överlämnas till de som kan.

Denna text publicerades som min ledare i Blå Trelleborg, medlemstidningen för Moderaterna i Trelleborg, i maj.