Jag tror jag var åtta år gammal när jag första gången skulle besöka en optiker. Min lågstadielärare Ingrid hade lagt märke till att jag kisade en del och hade svårt att se vad som skrevs på tavlan. Hon hörde så klart av sig till mina föräldrar och tid bokades för synundersökning.

Valet av optiker var inte svårt. Min sex åräldre bror hade sedan många år årligen gått till en optiker. Varje år med försämrad syn. Varje år innebärande nya glasögon. Varje år ännu tjockare glas i bågarna. Så valet av ”husoptiker” var rätt enkelt.

Behovet av glasögon konstaterades. För mig blev det ungefär samma resa som för min bror. Varje år kontrollerades ögonen på oss. Varje år hade det blivit en försämring. Tack och lov för min del så försämrades inte mina ögon lika mycket, lika fort som för min bror. Mindre kul var det så klart för våra föräldrar att årligen ha dessa kostnader, som skulle täckas på en lön.

Egentligen har jag inget emot att besöka optikern. Fast, på något sätt blev det alltid förknippat med tråkiga besked. Känslan av att varje år se sämre och sämre, få tjockare och tjockare var så klart inte roligt. Givetvis är jag otroligt tacksam för att få möjligheten att se bra.

Idag var jag åter på besök hos min optiker. Tur de kallade mig, för annars hade jag nog missat att boka in mig. Tydligen var det 2011 som jag senast var på besök. Otroligt så fort tiden går. Några försämringar kunde väl egentligen inte upptäckas. Kanske lite försämrad syn på vänster öga. Men det är väl inte så konstigt? Så gott är ju inte mitt öga åt vänstern 😉

Men även fast jag vet att de frågor som ställs är ju för att jag ska få bästa möjliga syn så är det ändå känslorna av läxförhör som kommer tillbaka. Lite en rädsla för att ögonen blivit sämre. Samtidigt som det vänds och vrids på de olika glasen och jag ska säga om det blir bättre eller sämre så är känslan i mig att jag måste svara rätt. Svara rätt för vem då? Det är ju knappast så att jag blir straffad av optikern om jag svarar ”fel”. Det enda som kan hända då är ju att jag får försöka se ut genom ännu bättre glas.

Det är också därför jag är så glad att jag har möjlighet att gå till en riktig optiker, som tar sig tid och undersöker mina ögon. Förutom den vanliga synundersökning så kollades ögonen i diverse olika maskiner. När jag ser den moderna tekniken sänder jag en tanke till de som en gång i tiden började hjälpa folk att se igen. Glad att de gjorde sitt jobb en gång i medeltiden, så att jag idag kan få hjälp att se bra ut. Glasögon är ett fantastiskt bra hjälpmedel som gör att vardagen är lite lättare att leva.  Sen får jag se om jag ska skaffa mig lite nyare bågare, när man nu ändå har chansen…  B-)