En livstid med, en livstid utan

Berlinmuren. Kan den lämna någon oberörd? Vi som på något sätt levt med den säger givetvis nej. De som aldrig sett den känner knappast samma sak. 

Det är nu 30 år sedan Berlinmuren föll. Jag inser att jag faktiskt levt i en tid då Europa var delat. När det fanns ett tydligt Öst och ett Väst. Det fanns en ridå av järn som gick genom Europa och kusligt nog, så började den i Trelleborg. Då fanns det två färjelinjer till Tyskland. Ville man åka till västra Tyskland åkte man med privata färjelinjen TT-Line till Travemünde. Ville man åka till östra  Tyskland åkte man med statens järnvägar till Sassnitz.

Det var då naturligt. Nu i efterhand inser man att det delade Europa började i Trelleborg.

Jag är väldigt glad över att få ha upplevt det delade Tyskland. Mest för att det ger en djupare kunskap och känsla av hur det verkligen var. En känsla som är svår att förmedla.

Vad jag kan minnas var vi i Östtyskland (DDR) vid tre tillfällen.

Första tillfället som transitturister, för vi skulle till Lübeck och fira semester där. Men jag antar att resan över Östersjön på fyra timmar till Sassnitz var både snabbare och billigare än alternativen.

Andra tillfället var en semester i Östtyskland. Vi semestrade i Rostock/Warnemünde/Stralsund.

Tredje tillfället innebar en resa till Västberlin. Sen besökte vi även Östberlin, men vårt huvudsakliga mål var Berlin, den västra delen där vi bodde. Östberlin var ett oplanerat dagsbesök.

Efter att Tyskland har förenat så har jag så klart varit ett par gånger i Sassnitz, Berlin, Rostock och Stralsund.

Givetvis har känslorna varit starkast i Berlin. En stad som så brutalt varit delad och helt plötsligt blivit en. Men det har också varit spännande och intressant hur en stad som Sassnitz som var så tydligt blev präglad av gränsstationer och avskildhet nu är en semester ort vid Östersjön.

Jag var tidigare i år i Nicosia på Cypern. En annan delad stad i Europa. Det var en helt annan känsla. Det var relativt sett enkelt att gå mellan den cypriotiska och turkiska delen av Nicosia.

Så var det inte när man skulle gå mellan östra och västra Berlin.

Blickarna.
Kontrollen.
Misstänksamheten.

Det var en helt annan tid då.

För tio år sedan höll vi en minneshögtid i Församlingshemmet. Vi var då Trelleborgs kommun tillsammans med Trelleborgs församling. Monica och Christian Einarsson stod för den musikaliska underhållningen och riksdagsledamot Walburga Habsburg-Douglas höll ett tal om hur det var vid den ungerska gränsen, då för 20 år sedan. När det som började som en folklig fredlig manifestation övergick till en gränsöverskridande aktion. En folkrörelse som gjorde att Europa blev enat.

Har man levt i ett delat Europa vill man aldrig gå tillbaka.
Låt oss sträva efter ett enat och inte ett delat Europa.
Tillsammans blir vi starka och så mycket bättre.
Inga fler murar i det enade Europa.
Tillsammans blir vi bättre!