Kramarnas Convention

Jag har både fysiskt och mentalt åter landat i vardagen efter Rotary International Convention i Houston, Texas, USA. En vecka full av intryck, glädje och energi.

Årets Convention blev mitt antingen tredje eller femte. Allt hänger på hur man räknar. Mitt första Convention var 2018 i Toronto, Kanada och året efter i Hamburg, Tyskland. Sen skulle jag åkt till Honolulu och därpå Taipei men de båda Conventions, alltså 2020 och 2021, blev digitala på grund av pandemin. Så det blev till att sitta hemma i Trelleborg istället för att få åka ut i världen. Men känslan är inte riktigt densamma. Nog för att jag gillar Trelleborg men det är knappast Honolulu eller Taipei. Ett digi event är inte heller det samma som ett fysiskt. Så rent siffermässigt var Houston nummer 5, men känslomässigt nummer 3.

Convention ger alla medlemmar i Rotary och Rotaract från hela världen möjlighet att mötas. Alla 1,4 miljoner medlemmar har så klart inte möjlighet att åka, men alla är välkomna. Jag skulle gissa att vi sammanlagt var 20-25 svenskar på plats varav sju från mitt distrikt 2390. Dessutom var vi alla från samma klubb, Malmö-Öresund Rotaryklubb.

Även om jag, och säkerligen många med mig, tycker att ett Convention ska upplevas live och på plats var det ändå bra att digitala lösningar fanns att tillgå. Dessutom blev årets Convention ett hybridevent, så det gick att följa med och lyssna på föredragen. Men även om man kan flyga jorden runt med hjälp av datorn går det inte att kramas på riktigt.

Nu säger jag inte att jag kramat alla 11 000 deltagare vid årets Convention. Men en hel del kramar har det blivit. Och handskakningar. Många vänner som bara fram tills nu varit en tvådimensionel bild på en datorskärm blev nu en tredimensionel människa framför mig. Vissa är längre än vad man trott, andra kortare men alla fick plötsligt också en personlighet.

Givetvis var förmiddagarnas General Sessions, i plenum, med alla 11 000 deltagarna och eftermiddagarnas Break-out Sessions i mindre salar och grupperingar intressanta och givande. Men det jag bär med mig från årets Convention är alla möten och samtal, handskakningar och kramar. Möjligheten att åter få vara sociala. Prata i munnen på varandra. Skämta och ha trevligt tillsammans. Skåla. Alltså klirra i glaset, över bordet. Kunna ta bilder på varandra och tillsammans, inte bara en skärmbild.

Det är med glädje och värme i hjärtat jag lägger Convention i Houston till handlingarna och med spänning ser fram emot Melbourne 2023.