Ghost en musikal som inte skrämmer

 

Filmen från 1980-talet dyker upp som musikal på scen. En kärlekshistoria som bygger på odödlig kärlek. Oväntat svek. Och spöken.

Det var ett bra tag sedan jag såg filmen. Ingen film som nämnvärt satt sig i minnet om jag ska vara ärlig, men viss koll på berättelsen har jag.

Bankmannen Sam och konstnären Molly flyttar tillsammans i en lägenhet i New York. Allt är perfekt och lyckligt. Men ack den lycka som varar för evigt. Sam råkar bli mördad i vad som verkar vara en olycka. Det visar sig senare att det bara delvis var en olycka. Rånet var ett beställningsjobb men det var inte meningen att utgången skulle bli dödlig.

Sam’s ande fastnar och kommer inte till himmelen. Han har ouppklarade saker att ta hand om.

Med hjälp av mediet Oda Mae får Sam kontakt med Molly. Dessutom uppdagas det att bästa vännen Carl ligger bakom rånet som ledde fram till mordet på Sam.

Och när allt klarats upp får Sam frid och kommer till himmelen.

 

Det sceniska

Jag tycker det är positivt att de jobbar så mycket med de olika miljöerna. En stor fördel är så klart de stora bildskärmar som finns i bakgrunden. Det gör att vi lätt kan tas från lägenheten ut i parken eller ner i tunnelbanan. Miljöer, stora som små, som förstärks av rekvisitan. Ibland är det nästan så man känner att det är någon scen för mycket. Lite för många av filmens scener som är med.

UB  UB  UB  UB  UB  UB

 

Sång och dans

Med reservation för att jag kan ha suttit på en dålig plats, men ljudet kändes inte helt rätt. Balansen mellan sång och musik var något ojämn och musiken tog över. Vissa sånger hade jag svårt att höra.

Sällan har jag varit på en musikal med så få sånger som fastnar eller engagerar. Titellåten från filmen är den enda riktigt bra låten. De andra går obemärkt förbi.

Musikalen har i sig inga egentliga dansnummer. Det finns ett antal spöken som dyker upp lite då och då och dansar. Ibland till en sång, ibland mellan två scener. Väldigt duktiga dansare måste tilläggas.

UB  UB  UB  UB  UB  UB

 

Avslutande kommentarer

Musikalen Ghost bygger på en rätt tunn story. Tyvärr har man inte lyckats göra den starkare genom musiken. En trevlig och underhållande föreställning som inte berör.

Ett klart lyft för musikalen är när mediet Oda Mae gör entré. Det blir tempo och roligt i en i annat stillsam kärleksberättelse.

En tunn story kan bli bra med bra musik, sånger och framträdande. Tyvärr är så inte fallet med Ghost.

En rolig aspekt som i sig inte har så mycket med själva musikalen är att jag upplevde att medelåldern på publiken inte var så hög som den brukar. Nästan så att man kan kalla den ungdomlig. I alla fall i jämförelse mot den mer högmedelålders publik som brukar förekomma på musikaler.

UB  UB  UB  UB  UB  UB

Tyvärr blir det inga bilder från föreställningen eftersom min mobils kamera strejkar. De bilder som finns här är fotade från programbladet.