Ringaren slog an vackra toner

Ringaren slog an vackra toner

 

Någon gång ska vara den första. För mig var det den första gången jag besökte Göteborgsoperan och på sätt och vis öppnade upp sinnet för musikaler spelade i Göteborg. Fram tills nu har jag bara haft fokus på London, Malmö, Stockholm, Köpenhamn, New York och Lilla Beddinge. Nu hamnade även Göteborg på musikalkartan.

Välkommen till Göteborgsopran

Tidigare i år hade musikalen Ringaren i Notre Dame premiär på Göteborgsoperan. Det är en musikal som bygger på romanen av Victor Hugo och på filmen av Disney. Berättelsen är berättelsen om vad det innebär att våga vara en hjälte.

Det hela utspelar sig på 1500-talet i Paris, i och kring katedralen Notre Dame. Quasimodo är den puckelryggade klockaren i kyrkan. Han hålls inspärrad i klocktornet av sin förmyndare, tillika farbror, ärkediakonen Dom Claude Frollo. När Frollos bror, Quasimodos far, var döende överlämnade han sin son i Frollos förvar för att ta hand om och uppfostra. Frollo hade hela tiden varit motvillig till broderns förhållande och äktenskap med Florika, en romsk kvinna. Därför tog han motvilligt på sig ansvaret för Quasimodo och gav honom en mycket sträng uppväxt.

Quasimodo drömmer om att få se världen utanför sitt klocktorn, utanför katedralen. Under Narrarnas fest smiter han ut. Först blir han glad och hyllad som narrarnas kung, men det förändras snabbt och han blir hånad och bespottad. Den romska dansanta Esmeralda räddar honom. Här utbryter pjäsens kvadratdrama. För Quasimodo, Frollo och en kapten Phoebus blir alla lika betagna i Esmeralda. Tre män med olika förutsättningar kämpar på olika sätt för att vinna Esmeraldas gunst.

Scenen i väntan på att allt börjar

Det sceniska

Göteborgsoperan har en stor scen som lämpar sig för storslagna produktioner. Det är till och med så att det finns utrymme för publikplatser på scen, dock lite oklart varför.

Jag imponeras av hur man väljer att både vara storslagen i sin scenografi men ändå inte överdådig. Det är mäktigt och pampigt, men ändå inte för mycket. Kände vara vid något tillfälle att man hade gått över gräsen. Annars var det väldigt välbalanserat och gav bra tydliga scener när vi var uppe i klocktornet, i katedralen, utanför katedralen och ute i Paris. Det var snyggt gjort och LED-väggarna användes klokt och blev bra förstärkningar. Det blev inte ”för mycket” utan det var fullt tillräckligt och snyggt. Dessutom förstärkte man med enklare rekvisita på scen scenernas innehåll, vilket gjorde att det skapades en helhet mellan det som spelades, det datorgenererade och de fysiska dekorerna. Ett snyggt samspel.

 

UB  UB  UB  UB  UB  UB  

 

Sång och framträdande

Det är riktigt roligt att se hur hela operan används. Scenografin är en del. Det är till och med så att kyrkklockor ringer in i pausen. Det är en folkrik föreställning och det gör det hela väldigt imponerande. Nog så man skulle vilja ha det om man är i en kyrka, Notre Dame,  på 1500-talet i Paris. Med andra ord, en föreställning byggd från grunden med en bra och duktig ensemble.

Det var också väldigt bra soloartister. De sjöng alla väldigt bra även om det inte direkt fanns någon sång som kändes som en ”hit” och på det sättet fastnade.

Något rätt eller fel finns så klart inte kring detta, men jag tyckte att kostymerna på statyerna var för taffliga. Jag kan tänka mig att man ville göra statyerna ”mer mänskliga” men för min del hade jag hellre sett människorna ”mer statyiga”.

Kanske, jag säger kanske, hade soloartisterna för hög sångkvalitet. Det blev snarare ”lätt opera” i vissa sånger än musikalsång. Det är så klart en tunn linje att balansera på. Det var verkligen inte något fel i deras framträdanden, men det kanske blev lite för klassiskt.

På något sätt är det märkligt att det inte finns någon sång man tar med sig hem. Nästan alla musikaler har minst en sång som fastnar i huvudet. Det blev inte någon som fastnade, även om man njöt av sång och musik i mer än två och en halvtimme.

UB  UB  UB  UB  UB  UB

 

Avslutande omdöme

Musikalen är väldigt bra och väl spelad. Det är roligt att se hur man utnyttjar helheten vilket också ger en närheten till publiken. När man har en stor scen så ska man använda den, tycker jag. De väljer att skapa en närhet mellan vad som händer på scen och publiken. Det är ju till och med som så att vissa publikplatser finns på scen.

Jag gillar verkligen denna uppsättning. Från början var jag rädd att den skulle vara för sockersöt, med tanke på kopplingen till Disney, men det känns mer som att man kopplat sig till Viktor Hugo. Ska inte säga för mycket med tanke på att jag varken läst Hugos bok eller sett Disneys film.

När jag tänker på det gillar jag att musikalen är djupare än vad man skulle kunna tänka sig från en Disneyfilm. De är öppna med Dom Frollos hat mot zigenare, eftersom det är vad som sägs. Detta ger en otrolig styrka till föreställningen, att man inte är politiskt (nutida) korrekt.

Det vill säga att det är en musikal som berör. Jag var lite orolig innan jag såg musikalen att den bara skulle vara sockersöt. Den hade ett större djup och gav mer än en glad och glättig fredagsunderhållning och det är bra.

UB   UB   UB   UB   UB   UB  

 

Publiken hyllar ensemblen efter en bra föreställning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s