Stonehenge en mystisk plats

Att Stonehenge ligger i England och mitt ute i ingenstans har jag känt till. Riktigt var den där ingenstans var någonstans har jag inte känt till. Har inte heller undersökt var. Bara konstaterat att det är otillgängligt i förhållande till London. I alla fall om jag ska gå dit.

Vid mitt senaste besök i London såg jag plötsligt en broschyr om bussturer över dagen till Stonehenge. Från London dessutom. Jag hade ingen möjlighet att då resa dit, eftersom programmet var späckat med musikalbesök. Helt släppte jag inte informationen om att att Stonehenge låg på en dagsturs avstånd från London.

Fredagar är oftast dagar med en kvällsföreställning, till skillnad från torsdagar och lördagar som både har en eftermiddags- och en kvällsföreställning. Därför började jag leta efter turer till Stonehenge om fredagen. Viktigt var också att jag helst skulle vara tillbaka i tid för en musikal på kvällen.

De flesta resor hade Stonehenge som ett stopp på vägen under en längre dagsresa. Men jag hittade ”klara dig själv”-resa som i princip bara bestod av Stonehenge tur och retur. Jag bokade direkt.

Bussen var halvfull och resan tog drygt 2 1/2 timmar, då inräknat en kvarts paus. På vägen dit erbjöd chauffören lite guidning av det vi passerade. Trevligt och lättsmält.

Väl framme fick vi lämna bussen och ta oss på egen hand, med områdets shuttlebussar, till Stonehenge. Drygt 1 1/2 timme hade vi till vårt förfogande.

Storslaget. Småskaligt. Mystiskt.

Storslaget. Småskaligt. Mystiskt. Tre ord som beskriver platsen och upplevelsen.

Det är svårt att inte se det storslagna i Stonehenge. Dessa stenar som fraktats hit, grävts ner och staplats på varandra i en stor cirkel. Två olika stensorter har använts och ingen av dessa bergarter finns i närheten. Dessutom är de bearbetade och placerad i en stor ring.

Tyvärr har tidens tand gnagt på detta monument, så det är en ruin som vi kan se idag. Dock är tillräckligt mycket kvar för att man ska kunna förstå helheten. Det finns också modeller i besökscentrat som ger en bild av dess forna storhet.

Trots Stonehenge storhet är det småskaligt. Jag gör väl den felaktiga jämförelsen med Ale stenar i Kåseberga. Skulle med ett slött ögonmått säga att Stonehenge är ungefär hälften så stor. Har nog bara antagit att det skulle vara större.

Platsen är mystisk i sig. Mitt ute i ingenstans reser sig detta monument. Runt omkring finns gravhögar, både små och stora. Hundratals gravhögar samtida med Stonehenge.

Så visst förstår man att platsen inte varit öde i all sin tid. Nog för att arkeologer tror sig veta att detta är en stor solkalender. Men det är ändå, i alla fall för mig, en obesvarad gåta varför detta monument rests här och varför.

Det verkar vara en enighet kring att Stonehenge användes som en kalender och en form av tempel. Vid två tillfällen på året, sommarsolståndet och vintersolståndet, var solen i perfekt läge vid den stora sten som ligger en bit utanför den cirkeln. Trots att Stonehenge är en rund byggnad anses detta vara framsidan.

Om detta ”bara” skulle funka som klocka två gånger om året, så hade det nog funnits enklare konstruktioner att tillgå tänker jag.

Intressant var det i alla fall att kunna vandra runt Stonehenge i vintersolens sken, i den bitande vinden. Vandra runt, beskåda och fundera. Nog för att det fanns audioguider med bra information men det är svårt att hålla både den och kameran och telefonen samtidigt. Ibland är också tystnad välkommen.

Det fanns ett relativt nybyggt besökscenter med souvenirbutik. Ungefär lika stort utrymme för shop och café som för utställningen. Kul att se modeller över de olika faser som Stonehenge genomgått.

Finns även rekonstruktioner av den typen av hus man tror fanns på platsen när Stonehenge byggdes.

Efter drygt 1 1/2 timme på plats hade man i princip sett allt. Bussfärden tillbaka till London tog drygt två timmar och utan guidning.

En resa väl värd att göra. Stonehenge är väl värt besöket, för sin storslagenhet, sin småskalighet och mystik.