Vill ni se en stjärna? Se… tja.. åt något håll…

Vem sjunger inte i duschen? Säkerligen alla – till grannarnas förtret. Jag gör det definitivt. Inte bara i duschen, utan närsomhelst under dagen när jag är hemma. Det är sällan som min CD-spelare är tyst hemma. Ja, jag har CD-spelare för att jag har en stor skatt av CD-skivor som jag gärna fyller på.

 

 

Jag har insett att det är vanligt förekommande både på West End i London och på Broadway i New York att ensemblen ger ut en skiva av sin musikal. Eftersom jag älskar musik och musikaler är det bara dumt att inte köpa CD:n på plats. Gjorde misstaget en gång att inte köpa och vad jag sen fick leta för att hitta den. Dessutom till högre pris än om jag slagit till direkt. Programmen jag köpet läggs på hög, men CD-skivorna spelas nästan så att de blir utslitna.

 

Ett brinnande intresse för musikaler och musik kombinerat med en obotlig kärlek för att stå på scen gjorde att jag tidigare i år gjorde något obegripligt.

I flödet på Facebook såg jag att Lilla Beddinge Teater skulle ha audition. Jag såg annonsen. Såg sen flera gånger. I alla fall så tittade jag på den vid flertalet tillfällen. Det var något med den som gjorde att jag drogs till den. I ett svagt ögonblick gjorde jag det. Jag tog modet till mig – eventuellt så drabbades jag av en stunds galenskap – och skickade in min intresseanmälan. Ja, jag vill vara med och skapa teater till sommaren. Sjunga och uppträda. Dansa en sommar.

Jag beskrev min sceniska karriär. Har ju stått ett antal gånger på scen och levererat budskap i form av att vara kommunalråd. Hade dessutom två roller från spex i Lund i bagaget. Lustigt nog båda var kvinnoroller som jag spelade i LundaEkonomernas spex Muffinsakademien. Hävdar med bestämdhet att det handlade om karaktärsskådespeleri.

Vet inte vad jag hade förväntat mig. Kanske ett kallt snabbt enkelt avslag? ”Vi vill inte ha sådana extrema amatörer till vår produktion?”  eller något liknande, kanske i mer vänliga ordalag men ändå avslående.

DET kom däremot inte. Jag fick snabbt svar att jag var välkommen på audition med information om hur jag skulle gå vidare rent praktiskt. Jag fick reda på när det skulle vara audition, var den skulle vara och vilken låt jag förväntades sjunga.

Låt jag förväntades sjunga?

Jag gjorde som vilken normal modern människa gör idag. Tog och sökte upp låten på nätet. Musikalen som Lilla Beddinge Teater kommer framföra i sommar är ”Dåliga Människor” av Mikael Wiehe. Låten jag skulle sjunga var ”En sång till modet” och det fanns gott om inspelningar på den. Jag tog första bästa och började lyssna och plugga in den. Sen kom noterna. Det var en helt annan låt jag förväntades sjunga… nåja… samma melodi, men texten var annorlunda. Det var bara att börja nollställa huvudet

Jag fortsatte mitt sökande på nätet. Hittade en instrumental version av låten om började sjunga texten till denna inspelning. Jag sjöng på. Kämpade med texten. Den ville inte fastna. Dagen för audition bara kom närmre och närmre, men orden ville inte fastna i huvudet.

 

Dagen D var kommen. Eller snarare dagen A – som i Audition. Jag var väldigt nervös, spänd, nyfiken, galen, sugen, galen och troligen galen hela denna dag. Mina tankar var hela tiden på hur jag skulle klara av eftermiddagens stora uppvisning på Musikhögskolan i Malmö, Ja, det var där som audition skulle vara. Inte i en lada på Söderslätt  utan på Musikhögskolan i Malmö. Dunderamatören ska göra sin debut på samma ställe som så många otroligt duktiga artister gör sina inträdesprov i akademin. JÖSSES!  

Var är en vinterkräksjuka när man behöver den som bäst? Jag var frisk och fin. Inga signaler från de som skulle testa en, att de var sjuka så det var bara att bege sig till Malmö denna eftermiddag.

Fick ett sprudlande glatt mottagande. Togs till platsen för samling, där även vi skulle få en chans att sjunga med pianisten som skulle ackompanjera oss under själva audition. Toppen!

Jag var en av tre killar som skulle in samtidigt. SAMTIDIGT? Va? Ska vi stå tillsammans och sjunga? eh.. nejdå… galenpanna… En och en fick sjunga för pianisten. En och en skulle prövas. Men vad visste jag? Min första audition. Dessutom så var de andra killarna så erfarna. Varit mer i olika produktioner, hade dessutom fått andra låtar att sjunga. Utbildade. Duktiga. Erfarna. Jösses… och mitt i allt detta var jag… badrumssångaren från Trelleborg.

Sist av de tre som skulle provsjunga samtidigt kom jag in till pianisten. ”Jaha, i vilken tonart vill du sjunga?”

EH?

”I vilken vill du spela? Jag är total amatör, i vilken tonat vill du spela?” blev mitt svar. Till saken hör att hon blivit inkallad precis för att den ordinarie pianisten blivit sjuk och hon hade inte fått rätt noter.

Wohooo!

Precis det man vil höra. Jag sjöng som jag trodde det skulle vara. Hon gissade vilken tonat det var. OCH.. ja.. just det.. den version jag lyssnat till hade varit i helt fel tempo.

På tio minuter fick jag inse att jag hade en tonart att förhålla mig till, ett nytt tempo samt att pianot inte spelar melodin utan kompet. Så den sångslingan jag hade i huvudet var i helt fel tempo och jag hade ingen hjälp av kompet.

När vi lyckats hitta en ton och ett tempo som funkat en gång, var det tid att möta juryn/domarna/bödlarna/eller rättare sagt de som bestämmer.

Jag sitter i korridoren och väntar. Inser att jag måste hitta ett tempo på en låt som jag inte lyckats få in i skallen som är högre än vad jag tidigare lärt mig.

Kommer in och möter fyra personer, eller fem om kamerakillen ska räknas. Sex om vi också räknar pianisten. De ser i alla fall snälla och glada ut 🙂 Men om jag ska få lov att vara med är helt och hållet i deras händer.

Vi börjar. Låten spelas. Jag kämpar på och sjunger. Sången avbryts och en ny tonart ska testas. Dessutom ska jag sjunga på skånska. Typiskt. Märker att när jag sjunger svenska texter så blir det på rikssvenska. Nu ska jag hantera sången i nytt tempo, i ny tonart och på skånska. Det gick så där. Nog så nära katastrof man kan komma innan katter kommer och jamar med…

Nytt försök. Jag fick sjunga sången i den gamla tonarten, fast på skånska och hela tiden kämpade jag för att inse att texten jag lärt mig var i fel tempo.

Stackarna genomled mina försök ……

Fick en chans att läsa en text också. Det värsta jag vet. Gillar verkligen inte att läsa texter innantill, men vad gör man inte för konsten. Ja, även den skulle vara på skånska och i hög dundrande stämma.

 

Jag fick mina tio minuter. Inte minuter av berömmelse, utan snarare av plågan, mest för de andra i rummet. Stod hela tiden och undrade vilka galenskaper jag utsatte de andra för, Med vilken rätt och vilja hade jag att utsätta andra för mina galna ambitioner att stå på scen och sjunga? Nåja, de lyssnade snällt.

 

Jag har haft en underbart roligt spännande inre resa under de veckor som allt detta varat. Allt från när jag med darrande fingrar skrev att jag ville vara med till att jag lämnade Musikhögskolan den måndagskvällen i en form av lättnad och glädje. Ja, det var pirrande spännande och trevligt. Tycker bara synd om alla som drabbades av mig under denna resa.

Hur gick det då? När ridån går upp för premiären på Dåliga människor på Lilla Beddinge Teater under sommaren 2017 kommer jag vara där. I publiken.

 

Önskar ensemblen all lycka och uppskattar tålamodet från teamet som orkade genomlida min ”audition”, en måndag i december.

 

Toi!

Toi!