Tjernobyl – en resa i nutidshistorien

 

När jag skulle besöka min europeiska huvudstad 38 nämligen Kiev i Ukraina fick jag tipset att boka en tur till Tjernobyl också. Efter lite sökande på nätet så fann jag UkrainianWeb och resan bokades. Kändes bra att ha det på plats redan innan jag reste. Tror dessutom att det underlättar att ha resan bokad i förväg, för jag tror besökare ska registreras. Passet skulle vara med hela tiden i alla fall. Det kom några packningstips inför resan, även om jag mest uppskattade tipset om att ha på grova skor.

Dagen för resan infann sig. En varm skön solig dag i juli. Samlingspunkten för resan var utanför ett av stadens hotell. Detta hotell låg fem minuter bort från mitt hotell. Lite roligt var att de två andra som också skulle åka med på turen bodde på samma hotell som jag. Skönt dock att vi bara var tre i minibussen. Chauffören pratade ingen engelska, men vi fick instruktioner från en från arrangören före avfärd.

Ungefär två timmars bilfärd norrut från Kiev fanns första stoppet. Området kring Tjernobyl är indelat i två säkerhetszoner. Första zonen är 30 kilometer från reaktorn, andra zonen är 10 kilometer från olycksplatsen. Det avspärrade området motsvarar Luxemburgs landyta. Området är inhägnat av taggtråd och ingång sker vid bevakade portar. Det var här som vår guide anslöt. Kom under dagen kännas väldigt lyxigt att mer eller mindre ha en egen guide. Han kunde sina saker, men ibland så fick man inse att hans engelska inte alltid tillät fördjupande frågor. De två andra som var med kom från Polen respektive Sydamerika.

Första stoppet på vår resa var en av de många byar som tömts till följd av olyckan. Det som varit hem för tjugotalet bybor var nu ett område av fallfärdiga hus och en grönska som tagit över. Vi kunde se den gamla butiken, fick besöka kulturhuset och gå in i en privatbostad.

Nästa stopp var staden Tjernobyl. Det kom resans första överraskning. Vi skulle besöka Tjernobyl. Inte nog med att vi skulle besöka staden, där fanns dessutom folk som jobbade där. I princip ingen bor inom det avgränsade området, men man kan vara där dagtid och jobba.

Förklaringen till att man kan uppehålla sig här är att när reaktorn fick härdsmältan så låg vinden på från söder och Tjernobyl ligger söder om reaktorn. Med andra ord, det radioaktiva nedfallet blåste bort från både stad och reaktor. 1986 var Tjernobyl hem för drygt 12 000 personer. Idag bor drygt 100 personer kvar.

Här finns också ett stort monument för att minnas effekterna av olyckan. Namnskyltar för varje stad eller by som tömdes på invånare till följd av olyckan. En installation som visar på alla postadresser som inte längre har någon mottagare.

Ett monument är rest för att hylla nationens hjältar. De som offrade sig för att bege sig in och påbörja inkapslingen av reaktorn. En något märklig känsla infinner sig att stå i Tjernobyl, i solens sken ätandes en glass köpt här och minnas deras hjältedåd.  En annan utställning visar på de maskiner som användes för att stänga in reaktorn.

 

Efter att vi besökt Tjernobyl fortsatte vi norrut. Nästa stopp på resan var den hemliga avlyssningsstationen Duga. Helt plötsligt svänger chauffören av från huvudvägen, en normalbred asfalterad motortrafikled, in på en smal skogsstig. Nåja, stigen var gjord av betongblock men smal var den. Ungefär en bil bred och ett antal kilometer lång. En färd rakt ut i ingenstans. Plötsligt ser vi dem. De stora stålskeletten.

Den ryska hackspetten var det namn som denna spionanläggning fick som namn, eftersom sändningarna skapade ett hackande på kortvågsbandet. Eftersom den var hemlig erkändes dess existens först efter Sovjetunionens sönderfall i slutet av 1980-talet. Anläggningen byggdes i mitten av 1970-talet och hade två antenner. Den stora antennen var 150 meter och 400 meter lång. Den lilla antennen är bara 100 meter hög. På något sätt blir det märkligt att tänka att något som är så stort ändå kunde anses vara hemligt.

Vi fick också möjlighet att gå omkring på området, in i byggnaderna som använts som kommandocentral. Duga ligger inom den inre 10 kilometerszonen. Det tog ett tag innan informationen kom fram att förödelsen på området inte hade något att göra med Tjernobylolyckan. Det var snarare när anläggningen skulle lämnas som den slogs sönder. Den viktiga mjukvaran togs med medan hårdvaran förstördes. Ett märkligt, men intressant, stopp på vägen.

Ett annat intressant stopp på vägen var den förskola som låg längs med vägen mot reaktorområdet. Första gången det blev riktigt trångt. Ett obligatoriskt stopp för alla turer till området och just när vi kom var vi ett par gäng. Efter att ha varit nästintill ensamma när vi gick omkring vid de tidigare stoppen kändes det konstigt att vi helt plötsligt fick ”trängas”.

Vi fick också reda på att man hade arrangerat besöksmålet. Arrangerat för att röra oss lite extra i hjärtgropen. Det gick sådär och vårt besök blev rätt kort. Nu väntade äntligen reaktorområdet och lunchen.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av besöket. Tror nog att jag hade förväntat mig att vi skulle få komma närmre reaktorerna. Kändes lite konstigt att stå på andra sidan vägen och titta på de. Hela området hade sex reaktorer. Så klart den som fick härdsmältan, två som var under uppbyggnad och tre som var i princip oskadda.

När vi stått och tittat på området i sin helhet och försökt få till några bra bilder var det tid för lunch. En rätt så rejäl lunch i en restaurang som låg mer eller mindre inne på området. Innan vi gick in fick inte bara tvätta händerna, utan vi skulle kollas för strålning.

Efter vi ätit var det dags att fortsätta färden mot Pripyat, spökstaden norr om reaktorn. Vi stannade till bara några meter från den inneslutna olycksreaktorn. Här fick man lov att ta bild.

På något sätt tror jag att, förutom själva reaktorn eller snarare sarkofagen, så var det spökstaden Pripyat som kändes som målet för dagens resa. Staden som låg helt i vindriktningen för det radioaktiva avfallet. Där man fått fly hals över huvud för att komma undan strålningen.  Jo. Ja. Så var väl bilden. Verkligheten en annan.

Det är ändå märklig. Nutidshistorien. Staden Pripyat grundades 1970 och blev en ny, modern stad i Sovjetunionen. När olyckan inträffade i slutet av april 1986 blev verkligheten en annan. Staden evakuerades, men inte så hals över huvud som den mentala bilden av verkligheten är. Det var väl snarare en långdragen process som innebar att myndigheterna fick erkänna att det som hade hänt vid Tjernobylverken verkligen hade hänt. Inledningsvis försökte man ju faktiskt förneka att något hänt, fastän det verkligen hade hänt.

Känslan av att vandra omkring i ruinerna av Prypjat var märklig. Staden hade en befolkning på 50 000 invånare, vilket är mer än vad Trelleborg har idag, och på något sätt hyllades atomfysiken på lite olika sätt runt om i staden. Det var ändå tack vare kärnkraftverken som alla, mer eller mindre, hade jobb i Pripyat. Stadens livlina blev också dess dödslina.

Besöket var både mäktigt och en besvikelse. Mäktigt utifrån nutidshistorien och upplevelserna. De öde och tomma ytorna. De olika byggnaderna som blivit tömda på folk och verksamhet.

Besvikelsen kom i att den panik som jag trodde hade funnits inte fanns. Det var inte som så att man hörde ett larm och flydde hals över huvud.  Det var inte ett område som hade lämnats i all hast utan evakueringen fick ändå ta sin tid. Dessutom den ödeläggelse man idag kan se var inte en ödeläggelse som uppkommit i panik, utan snarare i lugn och ro i efterhand. Ödeläggelsen som idag kan ses var inte en direkt följd av olyckan utan hade skapats av människor som bland annat rivit ut böcker från bokhyllor så att de inte binder radioaktivt material.

Även om området var fördömt så har man använt husen för att bedriva verksamhet under rätt lång tid efter olyckan. Det var två bilder och upplevelser som kolliderade.

Med tanke på den uppståndelse det var i Sverige under dessa veckor 1986 så hade jag med mig i bakhuvudet en tanke om att det måste ha varit så mycket värre på plats. Verkligheten var snarare tvärtom, eftersom Sovjetunionenn inte direk erkände vad som hade hänt. Den mentala bild jag fick av att byar hade tömts förändrades när det blev klar att detta inte skett på några timmar utan snarare dagar, veckor och månader.

Jag minns än hur vi fick gå hem från skola den dagen när det blev känt att kärnkraftsreaktorn i Tjernobyl hade haft en härdsmälta. Killen från Polen som var i vårt sällskap minns hur man den första maj (av alla dagar) fick äta jodtabletter för att motverka strålningseffekterna. Eftersom vi fick hjortron- och lingonsylt från Jämtland vid denna tid så undrade vi så klart hur det skulle gå för detta.

 

Det var onekligen med blandade känslor jag lämnade Pripyat och hela området kring reaktoreran i Tjernobyl. Knepigt nog besviken över att inte ha varit utsatt för något strålningsrisk. Förvirrad över informationen om hur området används. Lite förvirrande att de använder katastrofen i sig som turistmål.

Jag trodde stålningen skulle vara högre. Jag trodde det skulle vara farligare.  Jag trodde det skulle vara mer öde. jag trodde … jag trodde… jag…..trodde…. Många känslor fanns i kroppen när vi reste tillbaka. Det var verkligen en upplevelse att ha varit där. Det var en märklig blandning av att både ha varit med om något speciellt och en känsla av besvikelse som fyllde kroppen. Jag kan däremot inte säga vad jag saknade eller varför jag var besviken. Det var bara en mäktig märklig känsla att ha varit här. En resa väl värd sina pengar och en upplevelse jag tar med mig i resten av livet. Dessutom har jag ju ett intyg på att jag har varit här.