Chess – en moderniserad klassiker

Den 26 april var det åter dags för Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Tim Rice musikal Chess att spelas på West End i London. Berättelsen från kalla krigets dagar med rivalitet mellan USA och Sovjetunionen, på alla plan.

En kärlekshistoria eller kanske fler. Manipulationer. Maktdemonstrationer. Och schack. Det handlar om schack också. Sen är det lite som i verkligheten, det är inte alltid lyckligt slut och de goda som vinner.

Det sceniska

Det är roligt att se att man vågar modernisera och därmed förstärka musikalen. När jag såg den i Köpenhamn tidigare i år var den nog mer trogen originalet. En mörk och rätt steril scen. Nu använda stora skärmar som visar bilder exempelvis över bergen i Merano men också filmar sångarna under sångerna. Det ger så klart effekt MEN där är en liten fördröjning. Med andra ord så är det lite dålig synkronisering mellan sången live och på skärm. Det som kunde blivit stora upplevelsen blir snarare irritationsmomentet. Men i övrigt är skärmarna en tillgång.

UB UB UB UB UB UB

Scenen är som ett schackspel

Framträdanden och sång

Ett klart plus för föreställningen är att man valt en stor ensemble. Vissa sånger blir riktigt bra tack vare ensemblestorleken. Det innefattar även de dansnummer som de är involverade i.

Tyvärr måste jag säga att solisterna inte helt klarar det. Många sånger har fått några nya textrader. Det är väl okej även om man kan originalet i huvudet. Så det är lite nytt att förhålla sig till. Även lite andra tolkningar av vissa sånger görs jämfört med originalet. Tolkningar som är till låtarnas fördel.

Viktigast av allt, Michael Ball klarar Anthem med bravur.

UB UB UB UB UB UB

Avslutande omdöme

Denna uppsättning av Chess är bra. Positivt att man vågat modernisera scenen. Roligt att man väljer att förstärka rivaliteten mellan USA och Sovjetunionen genom att visa filmklipp och pressklipp från kalla krigets dagar. Viktig påminnelse som samtidigt ger en sammanhangsmarkering.

När det gäller användandet av tv-skärmarna tror jag man tjänat på att använda dem lite mindre. Speciellt när synkronisering inte funkar fullt ut. Det som nog är tänkt som en förhöjare riskerar att bli ett sänke.

Det är en välspelad musikal men utan något som direkt sticker ut. En spektakulär händelse inträffar under pågående musikal, i pausen förvisso. Han som spelar amerikanen får avbryta då hans fru åkt till BB. Hans ersättare får hoppa in och klarar det med bravur. I andra akten har Freddie sina två stora solonummet. Det märks inte att det är ersättaren. Han är nästan bättre än originalet.

UB UB UB UB UB UB

Hela ensemblen