Den årliga turen till London

Den årliga turen till London

 

Jag har en princip när det gäller städer jag reser till. Jag reser inte tillbaka. Allt som oftast känner jag att när jag varit och vandrat runt i staden, företrädelsevis en huvudstad, så är jag klar. Dagarna jag är där är tillräckliga för att se ”allt”. Givetvis finns det alltid mycket mer att se, men jag får inga direkta känslor i kroppen som manar till att återvända. Med detta sagt som huvudregel finns det så klart undantag.  Märkligt nog är undantaget London, en stad jag inte gillade de första gångerna jag var där. Men, jag har valt att årligen ta en tur hit och resan känns numera som en obligatorisk del i julfirandet. Dessutom får jag möjlighet att överdosera musikaler, vilket är ett av mina stora intressen.

Det blir en hel del steg som gås under dessa dagar. Jag föredrar nämligen att gå omkring än åka tunnelbana. Mest för att det är då man ser och upplever mer. Till viss del också för att jag i sig inte har något direkt mål när jag vandrar omkring.

Hotellet låg på en parallellgata till Oxford Street, vilket gjorde det naturligt att vandra på denna shoppinggata både under torsdagen och fredagen. Stora skillnaden var att fredagen var Black Friday. Torsdagen kändes nästan folktom, i jämförelse med hur det brukar vara och hur det sedan var på fredagen.

Det är så klart väldigt roligt att gå och titta på Oxford Street, men all juldekoration över gatan, på husen och givetvis i skyltfönstren. Det är ett visst överdåd i gatudekorationerna som dessutom är olika beroende på vilken gata eller handelsområde man är i. Vädret var dessutom perfekt att vara ute och gå i. Solsken, lite kallt och blåsigt, men ändå väldigt skönt. I slutet av Oxford Street ligger Marble Arch och Hyde Park.

 

Julmarknaden i Hyde Park – Winter Wonderland

Besöka Winter Wonderland i Hyde Park är minst lika obligatoriskt för min del som att åka till London. I år måste området som upplåtits till denna julmarknad utökats rejält. Tråkigt nog var det själva karuselldelen som utökats, så det var inte så mycket nytt och spännande att köpa i år.  Däremot blev det lite mer shopping gjord under fredagens Black Friday i de ordinarie butikerna.

En större medvetenhet kring terrorhot gjorde sig också påmind. Mitt första år på Winter Wonderland var det bara att vandra in. Förra året började man undersöka väskor och i år fanns hinder uppsatta för att hindra attacker. Kan också tänka mig att dessa installationer bidrar till att få lite mer ordning på flödena. Jag var där dagtid och då var det rätt så lugnt. Men jag antar att kvällarna innebär att väldigt mycket folk är i rörelse och då gäller det att ha koll på folket.

 

Musikalerna

I år blev det tre helt olika musikaler som jag tittade på – Thriller Live, Everybody’s talking about Jamie och 42nd Street. Olika musikaler i stil och genomförande. En sak har de så klart gemensamt. Det är oroligt duktiga sångare, dansare, musiker och ensembler i sina helheter som är på scen och presterar på topp.

Thriller live är musikalen som har musik från Michael Jacksons liv och karriär. Det är många bra och kända låtar. En del hör jag dock för första gången, men de framförs otroligt bra. Låtarna sjungs stundtals så bra att jag undrar om det är playback eller om de sjunger live på scen. Även Jacksons karaktäristiska dansstil återkommer på scen på ett bra sätt.  Det jag saknade i denna musikal är någon form av berättelse. Det är bara sång och dans, men inget som egentligen händer. Lite tråkigt, även om det var en bra och trevlig show.

Everybody’s talking about Jamie är en nyskriven musikal och hade premiär för någon vecka sedan. En musikal i modernt snitt som hanterar olika tonårsproblem, bland annat då Jamies önskan att bli dragshowartist. En önskan som stöds fullt ut av modern, men som gjort att fadern förskjutit honom helt. En väldigt bra musikal både när det gäller sång, dans och dialog. Ena stunden skrattar man gott, nästa stund får man rysningar i kroppen när vissa sånger sjungs. En riktig fullträff.

42nd Street är en klassisk musikal. Det är en underhållande musikal med många sång- och dansnummer. Hela musikalen börjar med att 30-talet dansare är på scen, sjunger och steppar. En Hollywoodfilm från 1940-talet som blivit musikal och all dess storslagenhet har tagits med från filmduken till teaterscenen. De storslagna dansnumret tillsammans med den glada stämningen gör musikalen till en riktigt höjdare. Man lämnar teatern med ett leende på läpparna medan man sjunger och dansar sig hemåt i Londonnatten.

 

Maten

Jag är inte den som äter mycket eller ofta på mina resor. Brukar äta rejält till frukost och sen klarar jag mig större delen av dagen på detta. Frukosten på hotellet innebar kaffe, juice och rostat bröd.

På torsdagskvällen var det dags att hitta något att äta före musikalen. Alla pubar var överfulla och jag hade väl inte direkt någon uppfattning om vad jag var sugen på. Då kom jag förbi den brasilianska restaurangen Preto. En restaurang som nästan låg granne med teatern och det fanns platser över. Deras koncept var roligt. Uppdukat på en buffé fanns de olika tillbehören man kunde tänka sig till sin kötträtt. Potatis, sallad, grönsaker, såser och dressingar. Sen gick två män runt hela tiden med grillspett med olika grillade kötträtter. Karré, rostbiff, korvar och flera andra olika varianter av fläsk- och nötkött, lamm och kyckling. Jag vet inte hur många varianter som fanns. Någonstans efter 10-12 olika gav jag upp, men fler fanns. Både gott och vällagat.

På fredagen blev det att sitta ute, fast ändå inne. Jag satte mig på en av uteserveringarna inne i Covent Garden. Lite mer pubmeny denna kväll, en hamburgare, dock utan öl eftersom de hade bara utländsk öl. Vill ju dricka den engelska när jag är där.

 

Inte heller blev det någon fish ‘n chips denna gång, men lyckades ändå trilla in på någon pub och prova den lokala ölen. Lyckades med konstycket att när jag långt om länge bestämt mig för att besöka en pub och äta mat där, hade de slutat med lunchserveringen fem minuter tidigare.

En annan smakupplevelse var en Gin Tonic med light Tonic. I vetenskapligt syfte testades både en vanlig och en light. Gillar originalet bäst. En annan jultradition är att dricka Mulled wine, den engelska varianten av glögg. Gott och värmande när man är ute och går på stan.

 

Det låter säkerligen konstigt när jag säger det, men jag kom hem utvilad och fått påfyllnad av energi i London. Många blir säkerligen stressade av storstäder, men jag finner märkligt lugnet där. Men visst, jag stressar inte runt när jag är där. Jag tar det i mitt eget tempo och njuter av musikaliska upplevelser. Rår om mig själv och  har en trevlig stund. Det är väl därför jag årligen tar min tur till London. Laddar upp batterier och kommer i julstämning.

Ängel över Regent Street

 

2 reaktioner på ”Den årliga turen till London

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s