Vi får aldrig glömma….

Den 27 januari 1945 öppnades världens ögon för de fasor som personer i koncentrationslägren i nazisternas rike utsatts för. Det var denna dag som koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau blev befriat och världen kunde se via bilder och senare genom berättelser försöka förstå de fasor som personerna där utsatts för. Där och i andra koncentrationsläger runt om i nazisternas rike.

Jag besökte Auschwitz-Birkenau 2016 när jag var på semester i Krakow.

Men en annan resa som jag gjort, redan 2014, kändes minst lika relevant. Det var min resa till Nürnberg. Jag var där för att Trelleborgs kommun skulle bli medlem i ECCAR, European Coalition of Cities Against Racsism. Där fick jag möjlighet att både se början och slutet på det som bland annat ledde fram till hemskheterna i Auschwitz-Birkenau.

Det var i den bayerska staden Nürnberg som nazisterna hade sina partidagar på 1930-talet. Det var här som raslagarna formades. Det blev också i Nürnberg som nazistledarna dömdes efter Andra världskriget slut.

Att besöka ett koncentrationsläger är som att besöka koncentrerad ondska. Det finns inga ursäkter eller förklaringar som gör besöket glatt, glättigt eller lättsmält. Det är bara ett monument av ondska. En manifestation av hur människor kan bete sig illa mot andra medmänniskor.

För mig var det väldigt givande att besöka både den planerade kongressanläggningen och domstolsalen i Nürnberg för att få en djupare förståelse. Det är omöjligt att förstå nazisternas hat mot ”oliktänkande” men utställningen i kongresshallen gav en bredare förståelse. En förståelse för tidsandan. Hur det var i Tyskland under den tid som nazisterna växte sig starka och hur de byggde upp människor  i känslan av ”vi och dom”. Framför allt var det viktigt att känna att man var en del av vi:et .

Nog för att det är viktigt att man besöker koncentrationsläger och ser den koncentrerade ondskan, så tycker jag att det är minst lika viktigt att man besöker Nürnberg. Ser och tar del av utställningen som visar på hur vi blir vi och hur man skapar ett ”dom”. Det fiffiga är att detta skapades genom skratt och glädje. Vi som är vi festar och har trevligt tillsammans. Vi kan ha ännu roligare och bättre om det inte hade varit för ”dom”.

Det finns aldrig någonsin något som på något sätt rättfärdigar det som hände i koncentrationslägren. Det vi måste ta med oss är kunskapen om att det kan hända igen. Det har hänt igen… på nära håll under kriget under 1990-talet på Balkan… så vi kan inte tro att vi är vaccinerade mot galen ondska mot våra medmänniskor.

Vi kan inte bara besöka som kul saker att göra på vår semester. Vi måste se och förstå dess betydelse i sin helhet. Det är inte bara en plats på listan över saker att bocka av. Dessa platser har bevarats för att de har viktiga budskap att sända till oss i nutiden.

Den halvfärdiga kongressbyggnaden i Nürnberg står som ett monument över en tid då allt den allsmäktige ledaren sa var sant och man skulle följa hans ord. En tid då det fanns ett ”vi” och ett ”dom” i den politiska retoriken. Viktigaste var ju att tillhöra vi:et.

När man är på plats i Auschwitz-Birkenau är det övermäktigt att försöka förstå hur det var då. När detta var en anläggning som hade blott ett syfte. Att utrota människor. Att utrota ”dom”.

Vi måste komma ihåg en sak.

Det finns bara VI.

Det finns inget ”dom”.

Vi är alla vi.

Vi är alla människor som alla har samma rätt till att leva här tillsammans i världen.

Vi är alla vi.

Det får vi aldrig glömma.