Strålande Moulin Rouge med en stänk danska

Den var med viss spänning jag gick på premiären av musikalen Moulin Rouge, på Falconer teater i Köpenhamn. En musikal som baseras på filmen med samma namn. En musikal som jag såg i London och blev väldigt förtjust i. Hur skulle den bli på danska?

De valde att ha dialogen på danska och sångerna på engelska, med ett undantag som var fullt rimligt. Detta gjorde att den naturliga övergång som finns på engelska mellan dialog och sång fanns kvar, även om det handlar om övergång från talad danska till sjungen engelska.

Moulin Rouge är berättelsen som nattklubben Moulin Rouge i Paris, år 1900 där aristokrater och arbetare träffas i ”syndens stadsdel” Montmartre. Ägaren till Moulin Rouge, Harold Ziedler, är i något ekonomiska problem men har en plan för framtiden. Den planen involverar bland annat Moulin Rouges stora stjärna Satine och hertigen de Monroth. Ziedlers plan är att få hertigen förälskad i Satine så att han är beredd att satsa pengar i Ziedlers teater. En bra tanke om det inte hade varit för att samma kväll som Satine ska träffa hertigen för första gången kommer den fattige författaren Christian till Moulin Rouge påhejad av bohemerna Henri Toulouse Lautrec och Santiago. Den träffen syftar till att få Satine att gillar den pjäs som våra bohemer arbetar på, så att hon säljer in den till Ziedler så att han ska sätta upp den på Moulin Rouge. En blandning av triangeldrama och förvecklingar.

När Satine träffar Christian första gången tror hon att det är hertigen hon träffar och blir klädsamt förälskad enligt instruktionerna från Ziedler. Men Christian lyckas slå an en hjärtans sträng och Satine blir förälskad på riktigt och det blir inte bättre av att hertigen visar sig vara en mindre älskvärd herre.

Hertigen tar över Moulin Rouge från Ziedler och alla får jobba för honom. Han är tydlig med att han äger allt. Satine och Christian fortsätter sin kärlekshistoria i det fördolda, men kan verkligen de förälskade hålla det hemligt för allt och alla? Något som varken hertigen eller Christian vet är att Satine är mycket sjuk och bokstavligen sjunger på sista versen. Kommer det vara de bohemiska idealen om sanning, skönhet, frihet och kärlek som vinner eller är det tuberkulosen som gör det?

Det sceniska

Mina referensramar inledningsvis är onekligen teatern i London som verkligen blivit Moulin Rouge, hela vägen ut från entrén in på platsen i salongen. Det gör att scenen i Köpenhamn blev lite platt, för det var en helt vanlig teaterscen. I London drogs vi som publik in i föreställningen lite mer, som om vi var på en nattklubb istället för på en teater. Med det sagt, så får jag ändå säga att även om scenen blev vanlig och ”platt” fanns det flärdinslag som gjorde att känslan av Moulin Rouge fanns där.

Det mest spektakulära var Satines entré. Komma ”inflygande” över våra huvud i en cirkustrapets, sjungandes och görandes lite trick var verkligen imponerande.

I övrigt jobbar man verkligen med närvaro över hela scenen. Det är en intensiv föreställning och det gäller att vara med hela tiden och se var det händer saker. Det är inte alltid mitt på scen som är centrum av föreställningen.

UB UB UB UB UB UB

Framträdande, sång och dans

Oftast när man sett en musikal tidigare, oavsett om det är på film eller på scen, blir ens första upplevelse det som blir norm. Det är så som musikalen ska framföras. Stor risk för den typen av tänkande när det gäller Moulin Rouge eftersom jag sett den både som film, ett antal gånger, och som musikal i London. De olika karaktärerna får olika fokus och spelas så klart olika .

Jag tycker att Harold Ziedler i denna uppsättning var lite stel. Som teaterdirektören, ägaren av Moulin Rouge, hans som bestämmer så ska det vara mer självsäkerhet och kaxighet. Tyvärr ägde inte, enligt mig, Ziedler föreställningen. Han var lite mesig. Lite på samma sätt kan man säga om hertigen. Den strame adelsmannen kan spelas på olika sätt. Rik men tafatt i filmen, rik och självsäker i London. Här blev han stram och steg, verkligen någon som är von oben. Vem vill älska någon sådan?

Toulouse Lautrec och Santiago fick föreställningens mest tacksamma roller. Tydliga biroller i föreställningen men lyckades få publikkontakt och lyckades nog totalt sett få flest och längst applåder för sina framträdanden.

Christian var verkligen föreställningens stjärna. Silas Holst har varit med i flera musikaler men detta skulle jag vilja säga var hans bästa roll. Sångerna och rollen passader verkligen honom. Satine spelades också bra men hon lyckades inte leverera allt på topp.

Totalt sett var det en duktig ensemble när det gäller sång och dans. En föreställning men mycket sång och dans kräver en duktig ensemble. Några nummer kändes ändå inte helt färdigrepeterade, men några var helt fantastiska. Bad Romance skulle jag säga vara föreställningens höjdpunkt.

UB UB UB UB UB UB

Avslutande omdöme

Som jag inledningsvis skrev var jag orolig för hur denna produktion skulle bli på danska. Jag är väldigt glad över att jag valde att åka och titta på denna föreställning för den överträffade mina förväntningar. Det jag kan hoppas för kommande föreställningar är att Harold Ziedler verkligen ÄGER sin teater och inte verkar så rädd för publiken.

Jag tycker också att ensemblen lyckats mycket bra med att få övergångarna från talad danska till sjungen engelska. Även om det är två språk får de övergångarna att bli väldigt naturliga. Det finns några nummer som musikaliskt har mer energi i sig än vad som levererades. Kanske kommer det när premiärnerverna har släpp, vad vet jag?

De tre bohemerna – Toulouse Lautrec, Santiago och Christian – är föreställningens behållning. Satine är väldigt bra men hamnar på andra platsen i förhållande till dessa tre. Hertigen och Ziedler är på bronsplats. Otroligt duktig ensemble som levererar bra sånger och dans.

UB UB UB UB UB UB