En ny fas i livet utan glasögon

När jag i lågstadiet fick svårare och svårare att se vad som skrevs på tavlan insåg min fröken Ingrid vad som var på gång. Glasögon var ingen nyhet i familjen, för i princip hade jag alltid sett min bror i tjocka glasögon. Nu insåg jag att jag var dömd att gå samma öde till möte, att även jag skulle bli en glasögonorm. Jag var 7-8 år gammal och hade sett hur min sex år äldre bror årligen fått nya tjockare glasögon. Skulle även jag behöva gå denna väg? Visst var det så.

Besöken hos optikern var knappast roliga. Andra har skräck för tandläkare, men jag har obehag av optiker. Varje gång fick jag bekräftat att jag såg sämre och sämre. Glasögonen blev bara tjockare och tjockare, dyrare och dyrare. Knappast något man som barn är glad över att behöva belasta sina föräldrar med. I vuxen ålder inser jag att optikerns uppdrag är att hjälpa så att jag kunde se bättre. Som barn var det domaren som dömde mig årligen till sämre syn. Visst försökte jag ljuga mig till hur bra jag kunde se, men optikern var ju smartare än en femteklassare, så han hade sina knep för att ge mig rätt styrka på glasögonen.

Tack och lov så bromsade den branta försämringen upp. Det blev inte nya glasögon varje år. Vartannat år behövdes nya glas. Efter ett tag så kunde jag faktiskt ha kvar samma styrka på glasen och bara skaffa nya bågar. Dessutom utvecklades tekniken så att glasen blev tunnare fastän styrkan ökade.

Under många år har jag tänkt på att göra en operation. Besökte en klink för några år sedan, men fick beskedet att mina ögon var för dåliga för att kunna opereras. Har fått höra att min hornhinna är för tunn för att kunna laseropereras och min naturliga lins är för ung för att kunna bytas ut. Beskedet var klar. Jag var dömd till ett liv med glasögon.

MEN, för några veckor sedan tog jag mod till mig och besökte Memiras klink i Malmö. Min önskan om ett liv utan glasögon hade jag inte gett upp. Ja, jag vet. Jag är envis av mig. Berättade inte för någon om att jag skulle till undersökningen. Ville inte att någon skulle veta om besöket, om jag skulle få samma nedslående besked igen.

Ett trevligt mottagande och en snyggt inredd klink tar emot mig. En duktig optiker undersöker mig och tar god tid på sig för att få koll på hur mina ögon mår. Grundfakta har inte förändrats, utan hornhinnan är fortfarande för tunn och den naturliga linsen för ung.  SUCK!
MEN, det går att operera in en lins vilket jag så klart går med på. Lite kompletterande undersökningar och mätningar, sen så får jag gå hem och tänka på det hela.

Egentligen är det inte så mycket att tänka på, även om det är mycket att tänka på. Jag ringer i veckan efter och säger att jag är beredd att genomföra operationen. Speciella linser behövs beställas och operationstid diskuteras. I bästa fall före sommaren, men annars blir det någon gång till hösten. Gäller att kirurgen kan, jag kan, lediga tider finns, linser finns och att jag inte ska vara utanför Sverige under kommande tre veckorsperiod. Inse hur ”lätt” denna ekvation är att  få ihop. Så klart hade mina knepiga ögon sina speciella brytningsfel, så linserna var ingen dussinvara.

När jag var på tur i Barcelona ringer telefonen. Numret kändes igen, men jag kunde inte placera det. Jag svarar och får beskedet att det är från Memira. Jag får beskedet att linserna har kommit. Är jag beredd att operas den 2 juni? Hjärtat bankar och jag svarar JA. Jag står på Olympiastadion i Barcelona, långt från hemmets trygga vrå och kalendern. Jag bara säger ja och tänker snabbt igenom vad jag har att avboka för att vara på plats. Inget kändes viktigare än att få göra detta.

När det väl var dags tog jag tåget från Trelleborg till Malmö. Käkade frukost på tåget, eftersom det rekommenderades att ha något i magen. Väl på plats blev jag väl omhändertagen. Tog en kopp kaffe. Andades ut. Fick information om vad som skulle hända och ögonen droppades. Pupillerna skulle vigdas och ögonen bedövas. Kirurgen kom och gjorde sin undersökning. Jag blinkar värre än en kolibri, så jag får på ett snäll sätt rekommendationen att ta lugnande. En hutt lugnande och sen var det dags.

En av de två sjuksköterskorna som skulle vara med under operationen kom och hämtade mig. På med skydd på skorna och för håret. In i operationssalen där den andra sjuksköterskan fanns och kirurgen som förberedde sig inför operationen.

Sätter mig i en stol inte helt olikt en tandläkarstol. Lutas tillbaka. ögonen tvättas och ögonen  fick än mer bedövning. På med operationsduken och höger öga spändes upp. En stark lampa lyser rakt in i ögat så det var svårt att se något annat än ljuset. Lugnt och stilla genomförs operationen. Jag ser inget men får besked om att de är klara  och jag stänger ögonen.

Blundar och väntar på någon form av besked. Hör hur de pratar med varandra i operationsrummet. Sen får jag frågan ”Har du öppnat ögonen än?” och jag svarar ”Nej”. Jag vågade väl inte titta utan att få besked om det. Öppnar ögonen och kan för första gången se klart. Ja, klart att det var dimmigt och konstigt, men jag kunde se klockan på väggen.

Det bubblar i kroppen. Jag kan se. Jag kan se utan att ha glasögon.

Får vila en fem-tio minuter och sen är det tid för vänster öga. Samma rutin för detta öga. Lutas tillbaka. En omgång till med bedövning. Ögat spärras upp och linsen åker in. Kvarten senare så är allt klart och jag får gå in i vilorummet för att återhämta mig. En kopp kaffe, några kakor och ett glas vatten får jag. Blir inte så mycket till vila för personalen kommer in och frågar hur det känns. Alltså inte på något sätt störande, utan visar på stort intresse och varmt omhändertagande.

Mina föräldrar kom och hämtade mig, för det är svårt att ta sig hem på egen hand. Mest för att bedövningen gör att man går lite skojig efteråt. Synen är bra, även om solglasögon är ett krav. Större delen av torsdagen ägnade jag åt att ha slutna ögon. Rätt trött efteråt. Lite bedövning och lite av att all spänning släppt. Kunde inte hålla mig hemma hela dagen, utan var tvingad att gå ut på seneftermiddagen för att få köpa nya snygga solglasögon. Första gången i mitt liv jag kunde göra det.

Ett återbesök var bokat till dagen efter. Ett är bokat till veckan efter. Sen ska jag in igen efter tre månader och kolla läget. På vägen dit ska jag droppa ögonen tre gånger om dagen i tre veckor. Lite knepiga regler för duschning och annat har jag att leva med under första veckan.

Beslutet var mitt eget. Jag har fått bra stöd från mina föräldrar, men framför allt från min bror som genomförde en likande operation för tio år sedan. Jag kan inget annat göra än att rekommendera andra som tänker på att göra detta, att göra det. Den befrielse jag känt dessa dagar har varit underbar, även om ögonen än inte helt anpassat sig till sitt nya liv.

 

Jag har fått ett nytt liv, utan att vara i behov av ögons fängsel – glasögonen.

 

 

 

FAKTA kring mitt synfel
Jag var närsynt. Allt bortom 15 cm från ögonen blev mer och mer suddigt. Jag hade – 6.0 i synfel.

Fullgod syn återges som 1,0. Gränsen för körkort är 0,5. Jag hade 0,05.

Löftet före operationen var att jag skulle kunna se lika bra efter operationen utan glasögon som jag hade sett med glasögon. Före operationen hade jag syn på höger öga med 1,0 och vänster öga på 0,75. En vecka efter operationen hade jag en synskärpa på 1,2 med båda ögonen.  Synskärpan med vänster öga är nu 1,0.