Frälst av The Book of Mormon

 

Torsdagen den 26 januari hade musikalen The Book of Mormon Sverigepremiär på China Teatern i Stockholm. För egen del var detta andra gången som jag såg denna musikal. Första gången var i London i december 2015. Då var det mest av en slump, men denna gång var det ett välplanerat besök. Nåja, så välplanerat det nu kan bli när man inledningsvis tagit fel på dag och utgått från att premiären är på en fredag.

Musikalen handlar om två unga mormoner som blivit färdiga med sin utbildning och ska ut och missionera. Man får inte välja sin missionspartern utan blir tilldelad en. Klassens ljushuvud, Äldste Price, får som missionsbroder Äldste Cunningham, en något udda typ som har för vana att ljuga lite. De blir placerade i Uganda och får vara med om sitt livs äventyr.

Deras bagage stjäls. En rebelledare härjar runt och dödar folk, mest bara för att han känner för det. Kvinnor tvingas till omskärelse. I den by som de hamnar i har 80 % av befolkningen AIDS. Det finns en missionsstation på plats sedan tidigare, men än har ingen bybo blivit frälst och döpt. Många tunga ämnen och utmaningar att hantera, både för de på scen och oss i publiken. Det gäller att man inte är lättstött eller lättkränkt.

Äldste Price drabbas av motgångar och tappar tron. Verkligheten är inte så enkel som teorin. Äldste Cunningham som aldrig haft framgång eller någon som lyssnar lyckas nu få många åhörare. Sen är kanske det han säger inte riktigt i linje med mormonernas vilja, men det vet han inget om för han har ju inte läst boken. Det blir en form av skapelseberättelse där både Bobba Fett och hobbitar är med. Dödsstjärnan ska man också passa sig för. Ju mer han hittar på, desto fler lyssnar på honom och helt plötsligt vill alla bli mormoner. Bybor döps på löpande band vilket den högsta ledningen i kyrkan noterar. De kommer på besök och får en chock över hur deras texter blivit omtolkade. Utstötta ur sin gamla kyrka men med följare. Helt plötsligt så har en ny mormonsk gren uppenbarat sig och frälser folk för fullt i Afrika.

 

Det sceniska

Det blir så klart lätt att jag jämför hur det var i London. Uppfattar scenutrymmet som lite för litet ibland. När hela ensemblen är på scen så är det trångt.  Men totalt sett så används scenen på ett bra sätt.

Ordentligt med rekvisita och en stor projiceringsvägg i bakgrunden som verkligen förstärker de olika miljöerna, tidpunkterna och stämningarna. Stundtals är det mycket som händer på scen, mycket som ska falla på plats. Det funkar utan att det är för mycket. Även fast det ibland blir lite trångt på scen.

UB  UB  UB  UB  UB  UB 

 

 

Framträdande och sång

För att vara premiär var det en väl samspelt ensemble. Det kändes som att de var rätt trygga redan i sina roller, även om dialekterna svajade lite. Sångmässigt var det verkligen många höjdpunkter. Både när det gäller enskildas solonummer och när hela ensemblen är på scen och ger hals. Mycket duktiga på att sjunga tillsammans. Nästan för bra för texterna, ibland.

Det är inga avancerade dansnummer, men de är också duktiga på att dansa tillsammans.

Musikalen har ett par tydliga huvudpersoner, men även de som mer har biroller får framträda på ett bra sätt.

Jag antar att det bara var premiärnerver som ställde till det, men luckorna i scengolvet öppnades ofta för tidigt. Gissar att det är mer en intrimningsfråga. Lite störande var det dock när man ser hål i golvet som inte används förrän i slutet av numret.

 

UB  UB  UB  UB  UB  UB

 

Avslutande omdöme

Det är givetvis alltid en utmaning att översätta en musikal från engelska till svenska. Sångerna och alla texter är skrivna utifrån en viss satsmelodi och insikt. Det som är allmänt kunnande i USA är det inte i Sverige. Jag trodde faktiskt inte att man skulle våga sig på att importera denna musikal till Sverige för den är allt för politiskt inkorrekt. Jag kan komma på hur många anledningar till anmälningar som helst, för den lättkränkte. Tur att jag inte är lättkränkt. Däremot blev jag underhållen men bra sång, dans, musik och många skratt under föreställningen.

Linus Wahlgren har förmånen av att ha ett pojkaktigt utseende. Per Andersson har det inte. Det blir lite klurigt att bara acceptera att dessa spelar två jämnåriga killar som ger sig ut i världen för att frälsa den. Jag förstår tanken bakom att Per spelar den roll han gör. Dessutom gör han det otroligt bra, men någon 20-åring är han inte. Tyckte också att det tog längst tid för honom att komma in i rollen. Linus var Äldste Price från första sekund, det var en bra bit in innan Per blev Äldste Cunningham. För mig kändes det länge att det var Per Andersson på scen, inte Äldste Cunningham. De båda gör två väldigt bra rolltolkningar.

Totalt set är ensemblen väldigt duktig. De sjunger och dansar bra. Det är underhållning hela tiden. Skratt och bra sånger. Verkligen en upplevelse.

UB  UB  UB  UB  UB  UB