The Grinning Man, annorlunda men bra

När man bokar biljett till en musikal och går dit har man en viss uppfattning om vad man kommer att uppleva. Det finns liksom ett koncept, ett musikalkoncept. Lite flärd kanske, definitivt underhållande, vackra – några kända- sånger, dans och kanske även något som berör. Det finns en känsla före, efter och under. The Grinning Man tog en på en rejäl känsloresa.

När man ser The Phantom of the Operasitter man nästan bara och väntar på att få se Fantomens ansikte. Samma nyfikenhet finns gällande Grinpayne, som vår huvudperson kallas. Till skillnad mot Fantomen får vi se Grinpaynes ansikte o-täckt vid flera tillfällen. Obehagligt men naturligt. Intressant nog är Victor Hugo författaren till böckerna bakom de båda musikalerna.

Det hela utspelar sig i London, okänt när i tiden, men Grinpayne är i 20-årsåldern. Ansiktet fick han förstört i unga år av, för honom, okända personer. Båda föräldrarna är döda och han tas omhand av en kringresande barnlös apotekare tillika marionettskötare som levde tillsammans med sin tama varg i en vagn. Detta blev även hemmet för den föräldralösa blinda flickan Grinpayne hittade i skogen samma natt han hittade denne man som en far för de båda. För att mildra smärtorna Grinpayne har till följd av såren ger apotekaren honom en medicin. En medicin som både lindrar smärtan och får honom att glömma vad som hänt honom.

För att göra en komplicerad historia kort. Grinpayne får reda på att han är son till en adelsman, återfår sin titel, gifter sig med sin blinda ”syster” istället för prinsessan och det lyckliga paret börjar ett nytt liv tillsammans.

The Grinning Man på Trefalgar Studios

Det sceniska

Scenen är i ett öppet gap, i en stor skrattande mun. Eftersom apotekaren/marionettskötaren befinner sig på ett nöjesfält är vägen in i teatersalongen dekorerad med småflaggor och inne i salongen ges känslan av ett cirkustält.

Scenen är omgiven av ett stor leende

Teatersalongen

Hela föreställningen hade en stämning av att vara lite nytänkande och ”alternativ”. Det märktes i sminkningen, skådespelet och så klart dekoren.

Det känns udda, lite konstigt men ändå blir det bra. Det ger en helhet. Dessutom spelar de ute i salongen också. Lite oväntade händelser och vändningar, men det känns ändå helt okej. Publiken dras in i föreställningen även om vi bara betraktar det som sker.

UB UB UB UB UB UB

Sång och framträdande

Musiken är inte den vanliga musikalmusiken. Skådespelet är inte så ”fint” som man är van vid och sångerna är inte direkt trallvänliga eller sådana som fastnar. Ändå är de duktiga på att sjunga och spela sina roller.

Det var även inslag av dockteater. Grinpayne och hans ”syster” spelas av dockor likaså vargen. Spelandet av den tama vargen var helt fantastiskt. Efter ett tag tänkte man inte på att den var spelad av människor. Den var så naturlig.

UB UB UB UB UB UB

Avslutande omdöme

Trots att den var annorlunda, udda spelad, dyster musik och hjärtskärande sånger var det en bra musikal. Under första kvarten av första akten hade jag nästan bestämt mig för att gå i pausen. När det väl blev paus var jag fast i berättelsen. Jag var inte alls sugen då på att gå. Ville veta hur den slutade.

Jag tror inte någon musikal berört mig på detta sätt. Den satte sig, som berättelse, i minnet. Någon sång från musikalen har däremot inte fastnat.

Vill man få en annorlunda upplevelse, då är The Grinning Man rätt musikal att gå på.

UB UB UB UB UB UB

Stående ovationer för enastående ensamble