Riktigt bra  på Lilla Beddinge Teater

 

Lördagen den 23 juni hade musikalen ”Tills döden skiljer oss åt” premiär på Lilla Beddinge Teater. Det är en spännande ensemble, eftersom det är en blandning av personer med vana från olika musikalscener, eller scener rent allmänt, och de som har teater som ett fritidsintresse. Blandningen är både bra och lyckad. Klurigt bara att kategoriska för det är varken en amatörteateruppsättning eller proffs. Fast, varför hålla på att försöka kategorisera. Bättre att bara njuta av det som levereras. Och, det som levereras håller hög och jämn klass.

Givetvis ska inte bara de på scen få beröm, för det är så klart en helhet som står bakom och levererar. Det är ju i sig osannolikt att en lada på Söderslätt kan innehålla så hög klassig underhållning, men hela gänget bakom Lilla Beddinge Teater gör en stor gärning och insats. Bakom allt står föreställningens regissör Rasmus Mononen. Denna ”galna” satsning är verkligen ett lyft för kulturlivet i Trelleborg och på Söderslätt.

Musikalen ”Tills döden skiljer oss åt” upplever jag som en musikal utan sammanhängande berättelse. För mig blir det olika inspel kring hur vi människor förhåller oss i situationer kring kärlek och livet i största allmänhet. En modern och rolig historia. Några lokala anspelningar men annars en historia som mycket väl kan gå på turné och ändå vara begriplig.

Jag upplever inte att det finns tydliga huvudroller eller karaktärer som vi följer. Däremot så tas vi genom de olika faserna i det ständiga livsdramat – man möter kvinna… eller om det nu är tvärtom. Många olika scenarier spelas upp under föreställningen. Hur vi träffas, våndan av uppvaktning, första träffen, hemska träffar, när det börjar klicka, kärlek spirar, kärlek svalnar, hela ”grejen” med att skaffa barn och hur barn påverkar kärlek, skilsmässa, evig kärlek, ny kärlek när ens gamla kärlek av olika anledningar försvunnit.

Det är ett väldigt fokus på tvåsamhet och det traditionella heteronormativa samhället. Texterna är väldigt bra och välsjungna. Min absoluta favorit blev andra aktens öppningsnummer som på något sätt hyllar valet att vara singel. Kan ju ha att göra med mitt eget livsval…..

Fastän det inte finns någon direkt huvudrollsinnehavare så är musikalen byggd på ett sådant sätt att alla får en chans att glänsa. Vissa nummer år på buskisgränsen, andra nummer är riktigt bra och fint komponerade och framförda. Det blir på något sätt så, att jag får förhålla mig till nummer eftersom det saknas tydliga roller eller rollinnehavare.

 

Det sceniska

Scenen är enkel. Det finns en bakgrund och ett element på scen som får hjälpa till att synliggöra olika miljöer och situationer. Det är väldigt rakt och enkelt. Avskalat. Det gör att kravet ökar på att storyn är så mycket tydligare, så att man förstår att man är i olika miljöer och i olika sammanhang. Finns en liten scen som används för vissa scener som ett alternativ till stora scenen och ibland om komplement till stora scenen.

Jag är alltid lika kluven inför den här typen av scenografi. Enkel scenografi kräver tydliga roller och rollprestationer, tycker jag. Här blir det ändå lite otydligt i vissa sammanhang. Man hade kunnat haft lite mer dekor för att förstärka berättelsen.

Snyggt och enkelt, men lite för enkelt för min smak. Jag tror att några scenelement till hade förstärkt berättelsen och scenerna.

 

UB  UB  UB  UB  UB  UB 

 

Framträdande och sång

Jag inte uppfattade att det fanns några roller utan det handlade om olika karaktärer. Utifrån det kan jag tycka att ensemblen gjorde en stor insats.  Det var åtta personer som spelade många olika karaktärer. Vissa var mer personliga än andra. Det kändes mer äkta.

Ett problem som alltid finns när få personer ska vara många personligheter är att synliggöra att samma person kan spela många olika personer. Det är på gränsen att man klarar det. Kanske skulle någon person till behövts för att än tydligare visa detta. Det är lite förvirrande att en person är i en scen pappa och i en annan scen barn.

Jag gillar att skådespelarna utmanas för att kunna vara flera roller och karaktärer samtidigt. Risken är att det blir otydligt eller så måste man finna sätt att än tydligare visa att även om det är samma person så är det olika karaktärer man spelar. Jag kände viss osäkerhet i vissa sammanhang.

Generellt sätt höll alla sånger och musiken hög kvalitet. Jag är verkligen imponerad av orkestern. Två personer som levererar så bra musik. Riktigt imponerande.

Min uppfattning är att alla gjorde väldigt bra ifrån sig.  Problemet med att samma personer skulle spela flera olika roller och karaktärer var att man inte var helt hundra i sin karaktär. Sånger eller karaktärer var inte helt hundra. Väldigt bra framfört av alla hela tiden, men ändå så märktes det att vissa karaktärer satt bättre än andra. Balansgången är svår. Hade två personer till förändrat detta eller gjort det mer förvirrat? Vem vet?

UB  UB  UB  UB  UB  UB 

 

Avslutande omdöme

Tills dödens skiljer oss åt är en fantastiskt bra föreställning. Den är så mycket bättre än en sommarbuskis eller ett sommarlustspel. Det är en föreställning av hög kvalitet framförd i en lada på sommaren på Söderslätt.

Som musikalfantast vill jag gärna ta med mig hem en eller två låtar i huvudet. Det finns många bra sånger med intressant innehåll i denna musikal. Jag tror tyvärr inte det finns potential att de blir örhängen, men de fyller ändå sin funktion. Vill ha med mig hem en känsla av vad musikalen vill förmedla. Inser hur tragikomiskt allt blir att den låt jag gillade mest var brudtärnas sång som inleder andra akten. Hyllningen till livet som singel.

Något lite mer vill jag nog ändå ha på scen. Har verkligen inget emot avskalade scener. Denna produktion är ett gränsfall. Något lite mer skulle jag gärna sett. Det hade också varit bra om det blev tydligare om personerna på scen var samma rollkaraktär hela tiden eller om det är roller som spelas.

Det är en musikal som spelar på fördomar och invanda könsmönster. Inget som egentligen provocerar eller ställer saker och ting på sin spets. Jag gillar att bli provocerad. Jag gillar när man blir överraskad som publik, om än i det lilla, för att få sig en tankeväckare. Nu var det bara traditionella könsroller och stereotyper som möts.

Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer av Lilla Beddinge Teater. Varför kunde inte ett av de olika scenarierna  i vardagen ha varit i ett samkönat förhållande? Jag hade hellre sett något mer samhällskritiskt och nutida inspel än bara en traditionell pjäs. Jag blev road och underhållen, men knappast engagerad och provocerad. Något litet provocerad hade jag förväntat mig att bli.

Jag kan inget annat göra än att varmt rekommendera Tills döden skiljer oss åt. Bra och underhållande. Riktigt bra!

UB  UB  UB  UB  UB  UB